LimaKilo

Det är flaggdag idag. För alla dem som jobbar för verklig jämställdhet mellan människor.
     Jag jobbar själv mest med RSMH (Riksförbundet för Social och Mental Hälsa), men idag tänker jag mest på dem som vågar vara stolta och  fira Euro-Pride festivalen. De har kommit att gå före med att våga vara jämlika och att kräva sin rätt. Hur många i det frigjorda och upplysta Sverige tycker inte att HBT (Homo-, Bi- och Transsexuella) inte är fullvärdiga medborgare? Pastor Åke Green har fortfarande skrämmande många anhängare. Kyrkorna vacklar hit och dit. Fördomar inom särskilt mansdominerade yrken frodas fortfarande. Det är långt kvar.
     Det är lika illa med andra s k "avvikande" medborgare. Psykiskt handikappade, fysiskt handikappade, utvecklingsstörda, dyslektiker; listan är skrämmande lång. Den svenske praktsvensson ska vara normgivande. Det är bara det att han eller hon inte finns. Alla är vi människor med fördelar och brister och ofta klen förmåga att älska våra medmänniskor.
     Ett jämlikt samhälle är visserligen en utopi, men vi kan aldrig ge upp vår strävan att komma dit. Det är de små stegen som ger förbättringar på sikt. Att det kommer att ta tid - än sedan - livet är kort, men det kommer andra efter oss.
 
    "Utopia är en god plats som ingenstans finns"

     Säkert är det så, men vi kan göra mycket gott på vägen dit.