LimaKilo

Ior har ännu inte hittat sin svans... :(    - om det inte är den med rosetten på? Men hur ska man fa fast den igen då?

---

Jag borde veta bättre än att inte skriva även om jag råkar känna mig nere. Att jag skulle vara deprimerad skulle jag ju aldrig erkänna och dessutom blir folk bara ledsna av att tala med en som är deprimerad. Så låt oss kalla det dyster. Det är heller inget patologiskt begrepp, så man behöver inte ta till piller och elände. Men dyster är jag och har så varit mest hela hösten, förmodligen i gott sällskap med ca 95% av Västerås innebyggare. Jag gissar att det är ungefär så stor del av vår del av mänskligheten som varit förkylda och flunsiga till och från hela hösten. På bussen har det mest låtit som ett rullande sanatorium.  Nu när det börjar bli kallgrader känns det litet bättre, men istället håller man dagligen på att halka och slå sig helt fördärvad. Som om inte detta vore nog så smakade bananerna vi köpte härom dagen inte ett dugg banan. Det är konstiga tider. Finns det ingenting man kan trösta sig med?
   Eftersom jag jobbat många år inom RSMH (Riksförbundet för Social och Mental Hälsa) borde jag väl kunna tackla till och med depressioner på ett hyfsat sätt. Men det fungerar inte på det viset. Sinnelaget går sina egna vägar och det finns inga styrmedel. Det finns de som försöker med sprit och/eller tabletter men det tråkiga med en sådan desperation är att man bara får en obeskrivilg baksmälla och hamnar dagen efter i en ännu djupare mörk dal. Jag har inte som helst patentmetoder som gör att man lyckligare. Det enda skulle väl möjligen vara att man får försöka leva så - och bete sig så - att man inte gör medmänniskorna lika deppiga. Alltid något.
   Jag vet ganska precis varför jag inte är så glad just nu. Vid senaste förbundsstyrelsemötet i Flottans Män upptäckte jag det som hustrun och barnen upptäckte för flera år sedan. Min hörsel håller på att säcka ihop. Folk. speciellt under möten med flera, pratar inte så bra. De sitter bara och mumlar. Nåja, jag har vetat länge att det varit på gång. Min morfar var stendöv och min mamma likaså. Någonting ska man ju ärva. Men det blir för mycket VA? hela tiden, så nu ska jag upp till Hörcentralen [undrar vad de har för e-postadress :)] och prova ut någon sorts hi-fi utrustning. Suck. Men det är klart, man kanske kan få reda på ett och annat som man nu missar alldeles. Och jag kan sluta gissa...
   Jaja, det är inte slut med det. När jag var till optikern för att få ett bättre glas till högra ögat blev jag skickad till ögonkliniken. Mycket riktigt visade det sig att den var grå starr på gång. Inte mycket att bråka om, egentligen. Operationen tar visst tjugo minuter, men man kan få vänta ett år eller så. Det blir att anlita hustrun som privatchaufför även på dagtid snart.
   Men annars mår jag bra, än så länge. Vore det inte för att jag i morgon ska på begravning, så... Det är en god vän som ställt tofflorna. Han blev bara lite över sjuttio år och det känns faktiskt rent ut sagt j*vligt orättvist. Det var en sådan kompis som det var ett verkligt nöje att träffa och att prata med på telefon. Dessutom var han mig till ovärdelig hjälp när det dök upp konstiga juridiska spörsmål i samband med mina godmanskap och vi hade många givande diskussioner kring detta och andra världsfrågor. Har man. som jag, varit politiker har man inte så många vänner kvar. Därför känns det hårdare varje gång man skiljs utan att veta om kompisen har det bättre hinsides.
   Och när kommer den gamle narren tillbaka till verkligheten, då? Enligt min egen diagnos behövs ljus och snö, Yngsjöbroddar på skorna samt lite uppryckning på gymmet,