LimaKilo

Det är ett väldigt konstigt ord. Men det har med jämställdhet att göra. Hustrun har tillskapat ett system där vi har varsin matvecka och det fungerar riktigt bra. Jag tycker det är kul att laga mat. Som man säger i Stockholm, på söder: E' man ciperad, så e' man. Sedan är det ju detta med att vi numera äter nyttig mat utan att ägna oss åt några fundamentalistiska dieter. Vi steker till och med i smör och det blir något stekt ibland. Sedan är det mycket vegetariskt. Rotfrukter är ju smaskens. Själv äter jag mindre och mindre griskött och fågel, men det är mest av etiska skäl. Och helst blir det svenskt kött. Fisken handlas med ett öga i svarta listan, så att det inte blir fel. Det vore ju kul om barnbarnsbarnen en gång skulle kunna få en bit torsk utan att bli miljöbovar.
     Det tar faktiskt inte längre tid att laga bra mat. Att laga dålig mat är ju alltid bortkastad tid, för den delen! Proteiner finns i en massa bönor och linser, så det går bra. Mitt problem är att jag gillar bröd och då helst rågbröd. Ju grövre ju bättre. Men du milde tid vad det har blivit dyrt. Värdelöst bröd (typ Skogaholmslimpa och formbröd) finns för tio, tolv kronor kilot, medan man för riktigt fint rågbröd kan få betala över femtio kronor. Vansinne. Dessutom är det ganska bökigt att baka rågbröd hemma, särskilt med surdeg. Man kanske skulle börja köpa på nätet från Danmark...
     Maten går fint, som sagt. Men hustruns system innefattar också att man har städningen var annan vecka. Så nu sitter jag och bekymrar mig om hur jag ska hinna. Planeringen började i måndags, men genomförandet har liksom inte hänt än. Det ska bli dåligt väder i helgen...
     Torsdagen tillbringade jag en del av i Tingshuset i Köping, men jag satt på rätt sida i tingssalen, så det klarade sig fint. Det var första - och kanske sista - gången jag inträdde i det vackra huset. Tingsstället läggs ner i höst och flyttas in till Västerås i en ny - inte särskilt vacker - betonglåda.
     Idag, fredag, har jag just kommit hem från min församlingskyrka ute i Skerike, Som förresten inte uttalas så, utan "schä'rrke". Det var en enkel och fin begravningsgudstjänst efter Lasse Widlund, en gammal kollega från Uplandsbanken och medlem i Flottans Män sedan många år. Han var en av dessa - alltför fåtaliga - lättsamma människor som man minns med glädje. Vi bodde dessutom grannar här ute på Vallby, men jag var aldrig och hälsade på honom. Jag talade med honom på telefon i våras, men då var han ganska trött och förkyld, så det blev inte av att träffas. Och tiden gick till dess det var försent. Som vanligt nästan. Vår jordevandring kan tyckas lång, men vi hinner mindre och mindre.
     I det perpektivet tycket jag att städning är en värdslig sak, men nu klarar jag mig inte undan mycket längre...