"Till flydda tider återgår..."
Jodå, visst är det Fänrik Ståls sägner och strofen fortsätter: min tanke än så gärna. Jag hoppas det är rätt citerat eftersom det bara poppade upp i minnet. Tycka vad man vill om pedagogiken i Högre Allmänna Läroverket i Västerås (och det gör många), men den var kraftfull om man så säger... Det man lyckade stoppa in i våra små korkflöten, det sitter där, för evigt - tydligen.
Strofens uppdykande i mitt numera mycket större korkflöte har sin förklaring: Hustrun och jag var igår på utflykt till mitt barndomsparadis en bit ut i Mälaren, halvvägs till Torshälla ungefär. Ja, Strömskär alltså. Det står visserligen Strömmingskär på kortet, men jag har aldrig hört någon använda hela namnet. Vi fick en fin tur med m/s Sunnanvind runt alla bryggorna och kom efter en timme till Strömskär där min kusin och hans hustru mötte. Bryggan svajade lika betänkligt som den gjort de senaste tjugofem åren, men i land kom vi.
Sedan började korpgluggarna flacka runt för att se allt på en gång. Klubbhuset fint målat. Slyet bra gallrat. Gångstigen grusad...
Det kanske ska nämnas att Strömskär är mitt barndomsparadis, som överskuggar alla andra minnen och intryck från det jag var cirka 8 månader gammal och fram till tidigt sextio-tal. Lika övertygad som jag är om att vi människor har vårt helvete här på jorden och inte hinsides, lika förvissad är jag om att vi också, i bästa fall, har några paradis här också.
När jag var liten hade vi det minst sagt knapert. Till och från fick jag vara på Domprostinnan Björnströms barnkrubba som låg där Högskolan nu breder ut sig, men eftersom mina föräldrar jobbade så blev det gluggar i barntillsynen, särskilt på somrarna. Då blev farmor Selma och farfar Gustav räddningen. De hade en liten stuga på Strömskär och där fick även jag plats. Tidvis var vi fem kusiner där samtidgt, men på den tiden fanns det alltid plats. Så kom det sig att jag var på Strömskär på somrarna i mer än femton år.
Det var Paradiset för en liten lintott. Inte något badrum med tvättställ! Vid trängande behov hoppade man i sjön och sköjde av den värsta lorten, men det behövdes egentligen inte. Famor kände igen oss på rösten! Igår när jag tittade mig runt på den lilla, lilla, jordplätten (mest sten), så undrade jag vad vi egentligen gjorde hela dagarna och veckorna. På den lilla ytan. Men förklaringen är sjön. Man kunde alltid ta båten och ro - eller senare - ta snurran och spana runt på de närmaste öarna.
En del påstår att det ofta regnade; särskilt under den s k ASEA-semestern, men det har inget minne av alls. Troligen regnade det, men det passar inte in i bilden av mitt Paradis. Det fanns heller inga mygg eller fästingar vad jag vill minnas, men faktum är att jag fortfarande är immun mot myggbett efter den kraftiga överdos jag fick som barn. Och inte berör det mig ett dugg att plocka fästingar från våra katter på den tiden de var ute. Lära för livet var det.
Jag begriper inte hur farmor kunde ordna mat varje dag ute i stugan. Närmaste affär låg i Västerås, en timme i båt och en halvtimme att gå inne i stan. Sedan fick man bara alla varorna ner till hamnen. Du milde tid! Men mjölk fanns faktiskt på närmare håll. Man hade ett system på semestern (som förresten inte var några fem veckor på den tiden) som gick ut på att fyra - fem familjer gick samman och köpte mjölk hos en av bönderna på Ridön. Min kusin Monica coh jag, som var några år äldre fick jobbet då det var Kihlbergarnas tur. Alla lämnade sina mjölkhämtare på vår brygga och sedan blev det till att ro över sjön så där tre kvart och sedan gå med alla mjölkhämtare upp till bondgården efter kvällsmjölkningen. Sedan, efter betalning, samma väg tillbaka. Men då var det mycket tungt och bökigt att bära. Dessutom slog man alltid fotknölarna i de hårda kannorna, men vi var vana vid alla sorter av skrubbsår och andra bagateller. När vi sedan kommit hem kunda man få en slurk spenvarm mjölk och det var inte dumt om det varit kallt och blåsigt på sjön. När jag nu berättar om spenvarm mjölk för barn och barnbarn blir de gröna i ansiktet. Klent, den höll ju bara cirka 8 procent fetthalt! Nuförtiden dricker jag mjölk som håller en tiondels procent... Men jag behöver inte ro särskilt ofta, heller.
Min "skuld" till farmor och farfar hann jag aldrig återgälda fullt ut. Hur skulle det gå till? Farfar Gustav dog 1964, men farmor Selma levde och blev över nittio år. Det är en tröst att hon trivdes bra hos oss. Eftersom hon var ensam när barnen kom så ryckte hon in som "back-up" många gånger. Någon gång till och med i taxi i flygande fläng när det var akut. Bjöd man över henne på tisdag så stannade hon ofta till torsdag. Nattlinnet låg alltid i den lilla väskan. Det var en fin tid för oss alla. Barnen älskade henne och hennes tålamod. Hon hade all tid i världen, vilket hustrun och jag inte hade.
Jag känner att jag skulle behöva skriva en tegelstensroman om farmor; här är det inte plats. Hoppas att datorn håller och att mitt stora korkflöte inte vittrar sönder för tidigt. Kanske jag hinner.
Förklaringen till att min barndom blev så lycklig - trots mindre bra förutsättningar - heter till stor del Strömskär. Det lilla Paradiset i en stor hård värld.
Strofens uppdykande i mitt numera mycket större korkflöte har sin förklaring: Hustrun och jag var igår på utflykt till mitt barndomsparadis en bit ut i Mälaren, halvvägs till Torshälla ungefär. Ja, Strömskär alltså. Det står visserligen Strömmingskär på kortet, men jag har aldrig hört någon använda hela namnet. Vi fick en fin tur med m/s Sunnanvind runt alla bryggorna och kom efter en timme till Strömskär där min kusin och hans hustru mötte. Bryggan svajade lika betänkligt som den gjort de senaste tjugofem åren, men i land kom vi.
Sedan började korpgluggarna flacka runt för att se allt på en gång. Klubbhuset fint målat. Slyet bra gallrat. Gångstigen grusad...
Det kanske ska nämnas att Strömskär är mitt barndomsparadis, som överskuggar alla andra minnen och intryck från det jag var cirka 8 månader gammal och fram till tidigt sextio-tal. Lika övertygad som jag är om att vi människor har vårt helvete här på jorden och inte hinsides, lika förvissad är jag om att vi också, i bästa fall, har några paradis här också.
När jag var liten hade vi det minst sagt knapert. Till och från fick jag vara på Domprostinnan Björnströms barnkrubba som låg där Högskolan nu breder ut sig, men eftersom mina föräldrar jobbade så blev det gluggar i barntillsynen, särskilt på somrarna. Då blev farmor Selma och farfar Gustav räddningen. De hade en liten stuga på Strömskär och där fick även jag plats. Tidvis var vi fem kusiner där samtidgt, men på den tiden fanns det alltid plats. Så kom det sig att jag var på Strömskär på somrarna i mer än femton år.
Det var Paradiset för en liten lintott. Inte något badrum med tvättställ! Vid trängande behov hoppade man i sjön och sköjde av den värsta lorten, men det behövdes egentligen inte. Famor kände igen oss på rösten! Igår när jag tittade mig runt på den lilla, lilla, jordplätten (mest sten), så undrade jag vad vi egentligen gjorde hela dagarna och veckorna. På den lilla ytan. Men förklaringen är sjön. Man kunde alltid ta båten och ro - eller senare - ta snurran och spana runt på de närmaste öarna.
En del påstår att det ofta regnade; särskilt under den s k ASEA-semestern, men det har inget minne av alls. Troligen regnade det, men det passar inte in i bilden av mitt Paradis. Det fanns heller inga mygg eller fästingar vad jag vill minnas, men faktum är att jag fortfarande är immun mot myggbett efter den kraftiga överdos jag fick som barn. Och inte berör det mig ett dugg att plocka fästingar från våra katter på den tiden de var ute. Lära för livet var det.
Jag begriper inte hur farmor kunde ordna mat varje dag ute i stugan. Närmaste affär låg i Västerås, en timme i båt och en halvtimme att gå inne i stan. Sedan fick man bara alla varorna ner till hamnen. Du milde tid! Men mjölk fanns faktiskt på närmare håll. Man hade ett system på semestern (som förresten inte var några fem veckor på den tiden) som gick ut på att fyra - fem familjer gick samman och köpte mjölk hos en av bönderna på Ridön. Min kusin Monica coh jag, som var några år äldre fick jobbet då det var Kihlbergarnas tur. Alla lämnade sina mjölkhämtare på vår brygga och sedan blev det till att ro över sjön så där tre kvart och sedan gå med alla mjölkhämtare upp till bondgården efter kvällsmjölkningen. Sedan, efter betalning, samma väg tillbaka. Men då var det mycket tungt och bökigt att bära. Dessutom slog man alltid fotknölarna i de hårda kannorna, men vi var vana vid alla sorter av skrubbsår och andra bagateller. När vi sedan kommit hem kunda man få en slurk spenvarm mjölk och det var inte dumt om det varit kallt och blåsigt på sjön. När jag nu berättar om spenvarm mjölk för barn och barnbarn blir de gröna i ansiktet. Klent, den höll ju bara cirka 8 procent fetthalt! Nuförtiden dricker jag mjölk som håller en tiondels procent... Men jag behöver inte ro särskilt ofta, heller.
Min "skuld" till farmor och farfar hann jag aldrig återgälda fullt ut. Hur skulle det gå till? Farfar Gustav dog 1964, men farmor Selma levde och blev över nittio år. Det är en tröst att hon trivdes bra hos oss. Eftersom hon var ensam när barnen kom så ryckte hon in som "back-up" många gånger. Någon gång till och med i taxi i flygande fläng när det var akut. Bjöd man över henne på tisdag så stannade hon ofta till torsdag. Nattlinnet låg alltid i den lilla väskan. Det var en fin tid för oss alla. Barnen älskade henne och hennes tålamod. Hon hade all tid i världen, vilket hustrun och jag inte hade.
Jag känner att jag skulle behöva skriva en tegelstensroman om farmor; här är det inte plats. Hoppas att datorn håller och att mitt stora korkflöte inte vittrar sönder för tidigt. Kanske jag hinner.
Förklaringen till att min barndom blev så lycklig - trots mindre bra förutsättningar - heter till stor del Strömskär. Det lilla Paradiset i en stor hård värld.
Kommentarer
Trackback
