Del 2 - "det staar med brede bøge"
Det var ju inte något badväder i Tannisby. Det blåste ganska kraftigt och regnade lite då och då. Solen hann inte värma så mycket, men en dag dristade vi oss ner på stranden. Där kunde de hurtigaste (hustrun och dottern) ta familjehistoriens snabbaste havsbad, säkert klarade de biffen på två sekunder. Själv satt jag uppe bland sanddynerna i lä och läste tidningen.
Vid halvtaskigt väder har vi alltid haft några utflyktsmål. Först var vi söderut till Hjørring, en mycket trevlig stad där sonen köpte ett par kuddar på Jysk. Ett par souvenirer från orten sas. Kuddarna på hotellet var ganska sletna och fyllda med cirka en matsked fjäder per styck. Annars blev det inte mycket shoppat på lördagseftermiddagen; alla butiker stängde redan kl 1600. Vi han in på varuhuset Føtex, där faktiskt sonen lyckades bli stucken av en påse ostkrokar. Ingen vet hur det gick till, men det kanske var en hveps (dvs geting) eller nå't... Besöket i Hjørring var lyckat; jag fick tag på ett par flip-flops för 10 DKK och parkeringen var gratis.
Ett annat kärt utflyktsmål är Hirtshals, dit man åker när vinden är runt västlig. Då ligger fiskfabrikerna i lä, nämligen. Staden är jättemysig, men till och med färjan till Kristiansand i Norge stinker lång väg. Hirtshals en varm sommardag med svag nordostlig vind är mycket lämpat för bantare; det är svårt att tänka på mat. Annars ska man förstås passa på att käka spätta där, med remouladsås. Mmmmm. Denna stormiga söndag fick vi nöja oss med att krypa i lä bakom puben och ta litet att dricka.
Skagen brukar också få ett besök om det inte är för fint väder. Då är nämligen den gamla fiskehålan ockuperad av turister, som blir ständigt rånade på matställen och glassbarer. Som vanligt åkte vi ut till Grenen, där alltså Danmark (i varje fall Jylland) tar slut och Skagerack och Kattegatt möts. Ett fascinerande ställe. Vill man sen turista på allvar så måste man besöka den tilsandede kirke. Ett riktigt turisthål med en jättestor kiosk med glass och vykort. Det finns faktiskt också toppen på ett gammalt kyrktorn som sticker upp ur sanden; om man ser efter ordentligt. Själv är jag bara imponerad av den vandrande sanddynen Raabjerg Mile, som ligger et bit därifrån. Där får man klart för sig att naturen är ganska obändig.
Efter tre dagar hade vi avverkat Tannisby. Som tur var bodde vi väldigt nära Polarkiosken där man kunde köpa röda korvar med riktig senap och ketchup med currysmak. Den räddade oss delvis från självhushållets förbannelser.
Det var dax att packa och fara vidare. Jag kände mig lite lätt vemodig vid tanken på att glansen på Tannisby hade flagnat så illa. Månne vi inte kommer tillbaka. Men vi har haft mycket kul där och kul hade vi också denna gång. Med packningen akteröver och vi gamlingar surrade i baksätet, styrdes Vanen söder ut med kurs på Flensburg. Barnen skulle absolut ha mig dit. Jag hade aldrig varit i Tyskland och hade heller ingen större längtan dit (jämför Norge-resan). Men de hade bärande argument. I Flensburg kan man köpa dryckesvaror billigt och bilen hade god lastkapacitet, så hvorfor ikke?
Forts i nästa nummer.
Det er et yndigt land
Därför blev första målet Tannisby, som ligger nästan längst norrut på Jylland, bara några mil från Skagen. Jag var visserligen där med barnbarnen för några år sedan, men då tältade vi. I år var det litet bekvämare med lägenhetshotell alldeles vid havet.
Innan vi kom så långt blev hustrun och jag upphämtade i Västerås tidigt på fredagen, eftersom vi skulle med 1600-färjan från Göteborg till Frederikshavn. Det var ju ingen lysande start på semester precis. Regnet vräkte ner som om det vore på ASEA-semesterns tid. Men barnen är fena på att köra bil, så det gick raskt undan. Bekvämt var det också. Det är litet skillnad att bli körd i en Chevrolet Van med flygstolar, jämfört med de år vi åkt fyra personer i en Renault 4. Allt var inte bättre förr. Matsäck serverades också, så vi slapp besöka restaurangerna "Flottiga Korven" eller "Skitiga Duken". Mycket välplanerat, alltså.
Sedan kom vi till Göteborg i god tid, så vi hann chilla ett par timmar på kajen, men det var i solens sken så jag fick en skön tupplur. Färjan numera är väl ingen höjdare, men vi spisade ett fullt ätbart grillspett. Sedan var det dags för mig att gå ut på däck eftersom vi kommit i höjd med Nya Varvet. Det är egentligen vådligt gammalt, men var länge Flottans Örlogsstation på västkusten. Jag har aldrig tjänstgjort där själv, men väl besökt det ett antal gånger när jag legat inne på KA 4. Dit kom vi en stund senare. Regementet är nedlagt, men byggnaderna och lite verksamhet finns kvar på Käringberget. Jag hängde på relingen och funderade över allt kul man hade nere på västkusten. Ännu mer nostalgisk blev jag en stund senare, då vi passerade Galtö och Känsö. Känsö är en otroligt fin ö, som varit militär i många år och fortfarande har militär verksamhet. Det finns inte en turist på flera sjömil... Ett militärt paradis, faktiskt.
Det började dra lite kallt när vi närmade oss Vinga, men ett antal nostalgiska blickar gick också över på styrbodssidan. Efter runt tre timmar var det dags att köra av i Frederikshavn och ta de sista 3 - 4 milen till Tannishus, som det gamla badhotellet heter. De har numera över 100 lägenheter och vi hade bokat en med utsikt över dynerna mot havet. En fin lägenhet var det, med bra utrustning. Barnen fick åter gå i barndom och klättra upp på sovloftet, medan vi gamlingar ockuperade sovrummet. Först kvällen åt vi ute och det var rena katastrofen. Den trevliga lilla närbutiken, där man alltid köpte rundstykker på morgnarna, hade gjorts om till pizzeria. Det var bara det att pizzabottnarna var som masonitskivor.
Den första morgonen åt vi frukost, dvs morgenmad, på hotellet. Det var också en ledsam historia. Någon skum salami med cirka 90 % fetthalt och en klen ost med utan smak. Inte ens något gott rågbröd fanns det. Juicen smakade som den vore jäst. Inte kul, vi åt nästa morgon också, sedan övergick vi till självhushåll på morgonen. Då blev det lite annat, med grovhakket leverpostej och det hele. Och färska rundstykker, förstås.
Men vi hade kul. Fortsättning följer.
Yr - men inte urblåst
Det är flaggdag idag. För alla dem som jobbar för verklig jämställdhet mellan människor.
Jag jobbar själv mest med RSMH (Riksförbundet för Social och Mental Hälsa), men idag tänker jag mest på dem som vågar vara stolta och fira Euro-Pride festivalen. De har kommit att gå före med att våga vara jämlika och att kräva sin rätt. Hur många i det frigjorda och upplysta Sverige tycker inte att HBT (Homo-, Bi- och Transsexuella) inte är fullvärdiga medborgare? Pastor Åke Green har fortfarande skrämmande många anhängare. Kyrkorna vacklar hit och dit. Fördomar inom särskilt mansdominerade yrken frodas fortfarande. Det är långt kvar.
Det är lika illa med andra s k "avvikande" medborgare. Psykiskt handikappade, fysiskt handikappade, utvecklingsstörda, dyslektiker; listan är skrämmande lång. Den svenske praktsvensson ska vara normgivande. Det är bara det att han eller hon inte finns. Alla är vi människor med fördelar och brister och ofta klen förmåga att älska våra medmänniskor.
Ett jämlikt samhälle är visserligen en utopi, men vi kan aldrig ge upp vår strävan att komma dit. Det är de små stegen som ger förbättringar på sikt. Att det kommer att ta tid - än sedan - livet är kort, men det kommer andra efter oss.
"Utopia är en god plats som ingenstans finns"
Säkert är det så, men vi kan göra mycket gott på vägen dit.
