Nere på stan
Inte nog med det: En vecka senare ska jag till Hörcentralen och prova in förstärkarna i öronen, så sedan kan njag höra vad folk säger också. Bonus, typ. Ni kan väl varna alla att efter den 27 augusti får man vara försiktig med vad man säger.
I övrigt har vi det jättefint här nere i drömlägenheten i kvarteret Ludolf. Jag återkommer till det. Nu har det blivit en massa näsavtryck på skärmen (man får krypa alldelews intill och kika med vänstra ögat om man ska se vad man skriver).
Mina varmaste
Stora gatan; del 2

På den tiden fanns det riktiga bilar, inte bara på Stora gatan. Om jag tänker på min barndom och en riktigt pampig bil - då blir det en Volvo. Denna modell var i många år DROSKAN, med stort D. Ingen jäkla taxi som man numera ska skruva sig in i. Den här droskbilen steg man upp i och gick sedan tre steg akteröver till baksätet. Det var en riktig bil, det. Hade man festat till övermått kunde det bli samma sorts bil. Polisens första radiobilar var också denna modell.
Jag fastnade senast i hörnet Sturegatan-Stora gatan och stod med näsan mot väster, d v s mot Oxbacken. Till vänster hade jag då 21:an, där min farfar och farmor bodde i många år två trappor upp. I bottenvåningen låg då Solberga Blomsterhandel, där jag några jullov var engagerad för att köra ut blommor på cykel. Fin dricks kunde det bli.
Hos mina farföräldrar hade jag mitt andra hem. Både mamma och pappa jobbade, så det var inte så dumt att ha någonstans att ta vägen. Lite mat fanns alltid. Och omsorg, förstås. På somrarna vistades jag mycket ute på Strömskär där de hade sin lilla sommarstuga, så det kanske inte bara var ett andra hem. Lite av den omsorg min farmor ägnade mig hade vi sedan tillfälle att återgälda när hon blivit änka och kunde vara hos oss i husen på Gustavsgatan och Hållgatan. Hon ryckte också in som vikarie när barnflickorna var sjuka. Farmor fick ett långt liv och var i full fart nästan tills hon fyllde nittio. Farfar blev i alla fall 76 år, trots att han jobbat på ASEAs dragiga modellverkstad i många år.
På andra sidan gatan låg det nybyggda EPA varuhuset. Det var vår huvudsakliga leverantör av knallkorkar och knallpulver. Där sedan den gamla bebyggelsen tog vid låg Nymans Ur och Optik, i stort sett på samma plats som idag. Där köpte jag min första Certina som jag sedan sålde härom året med god vinst. Dessvärre fick jag också under tiden i realskolan skaffa glasögon. Jag stretade emot ganska länge, men hade då inte sett svarta tavlan på flera år. Betygen såg ut därefter... Gå om klassen var det ja.
När man sedan kommer till korsningen med Vasagatan blir det ett stopp igen. Efter att ha kikat in i Järn-Olles skylt, som kunde vara spännande för en liten stadsgosse, föll ögonen på att grått hus, 29:an. Där låg GöteborgsBanken som skulle bli en stor del av mitt öde. Jag började jobba där 1959 och slutade 1987. Nästan trettio år och jag som var urdålig i matte. Somliga straffar Gud ordentligt. Nåja, på den tiden var det faktiskt ett bra jobb och jag har alltid tyckt om att träffa folk. En guldklocka fick jag och en hel del erfarenhet som skulle komma väl till pass.
Snett emot låg resterna av Sigfr Holms Speceriaffär, där min pappa en gång började som springschas på trettiotalet. För övrigt fanns det massor med små butiker på båda sidor samt det vördnadsbjudande apoteket Hjorten, där det gick att köpa starköl på recept. Som stärkande medicin, kan tänkas. Lika vördnadsfullt närmade man sig Sjöbergs Bok-och Pappershandel och Wennbergs dito. Men det pampigaste var ju gamla Mälarbanken vid Svartån. Handelsbanken hette det redan då. Efter bron kom man till Sundinska huset, som då bl a innehöll biblioteket.
Efter passagen av Slottsgatan låg det dubbla rader med gamla träruckel ända upp till Källgatan. Det såg ganska trist ut, men en pärla låg i hörnet vid Slottsgatan, framför mellangamla VLT-huset och Leanders antikvariat. Det var en liten oansenlig rappad träkåk i ett och ett halvt plan. Det innehöll stadens konstmuseum, faktiskt. Snacka om trångt. Det var inga dåliga tavlor heller, tyckte jag.
Vid hörnet Källgatan låg den pampiga Skandia-biografen. Där blev man inte insläppt så ofta, inte. Barnförbjudet var det mesta; i alla fall de bästa filmerna. Backar man litet tillbaka på Stora gatan så kunde man hitta den fina entrén till Västmanlands Nyheter, där jag började min tidningskarriär (som det aldrig blev något av). Jag var tretton år, utrustad med en av skolläkaren Fritsch utfärdad ARBETSBOK FÖR MINDERÅRIG och kunnig i att trampa tryckeriets stora paketcykel. Jag hade börjat - i dubbel bemärkelse - trampa i min pappas fotspår som springschas med den facila lönen på trettio kronor i veckan.
Det här blev nog bland de rörigaste krönikor jag sett. Men om en dryg månad är vi på plats och då kan jag toffla upp och ner för Stora gatan och se om minnena kommer tillbaka. I så fall är det stor risk att det kommer mera.
Stora gatan
Härom kvällen låt jag och funderade just på Stora gatan. Det är ändå märkligt vad man har hunnit utforska genom åren. Visserligen är gatan lång: från Östra Ringvägen upp till Oxbacken, men i vår blivande ände vid Östertull, som är ett nyuppfunnet namn, var det tidigare mest industrier och hantverk. Lite längre upp, mot väster, kom man till stadens centrum med affärer, biografer och caféer, d v s stadens inte alltför livliga city, för att sedan, när man passerat Svartån, komma till den lugnare citydelen som sedan klingade av med alla sina småbutiker för att ta slut ovanför Oxbacken.
Mina egna minnen från Stora gatan är bitvis glasklara, bitvis dimmigare, men jag minns att nr 2, där vi ska bo, var ganska ruskiga kvarter. Bilfirman Envalls hade sina lokaler ganska precis på samma fläck, liksom Café Tomten långt före min tid. Hos Envalls "hjälpte" jag min farbror Sune att fixa till hans nyinköpta Citroën B 11. Det var befintligt skick som gällde dåförtiden. Snett över gatan låg ASEAs gjuteri´, där min farfar jobbade i många herrans år. Hela södra sidan av gatan upp till nuvarande Melkerkomplexet var ASEAs Mimerverkstad och inte tillgänglig ens för små nyfikna gossar.
Norra sidan var egentligen inte vislig förrän man passerat Allégatan och kom fram till Officershuset. Sedan kom Folkbladets hus, där jag faktiskt jobbade några år i stället för att besöka Handelsgymnasiet. Mitt emot låg det spritt nya Melkerkontoret med sina ruskiga paternoster-hissar (de gamla i Ottar-kontoret var ännu värre, men det ansågs som ett riktigt mandomsprov att åka med hissen runt när den skulle vända neråt igen. Hustrun jobbade några år i Melker, annars har vi klarat oss från "Sotebo". Innan Melker byggdes låg här Br Olsson Herrekipering, Keadings Hattaffär och Lindströms Gardinaffär (leverantör till banken; se nedan). Ofta var man på andra sidan gatan eftersom Odeon-biografen låg där. Den såg rent besvärlig ut, men körde ovanligt bra filmer. Jag höll på att glömma Mimer-caféet, där mig veterligt aldrig dracks något kaffe. Man var specialiserad på pilsner och hade många av stadens mindre bemärkta manliga invånare som stamkunder. Där kunde man råka ut för viggningsförsök i väntan på bussen. Av någon med hes röst kunde man stillsamt bli tillfrågad om ett bidrag på 57 öre till bussen hem. Jaja, bussen kostade ju 50 öre, men en pilsner kostade alltså 57 öre.
Sedan kom man på sin väg västerut till Västerås eget Picadilly Circus. Den mest trafikerade korsningen i staden, Stora gatan - Kopparbergsvägen. Kom man levande över, möttes man av kaféer, biografer, stadens första inbyggda(?) korvhak, livligt frekventerat av ungdomar. Affärer och det första riktiga varuhuset som drevs av EPA (Enhetsprisaktiebolaget) lockade en inte särskilt köpstark menighet. Innan Sturegatan kom man dock till biografen Röda Kvarn oftast kallad Revolverhallen eftersom repertoiren mest bestod av cowbovfilmer i B och C-klassen.
Allt detta - och mera till - revs när man byggde Punkt-huset. Eftersom vi sedan kommer till Stora gatan 21, där min farmor och farfar bodde i många år, tar jag en liten paus här.
Jag har gått i en hård skrivarskola. Aldrig långa meningar. Aldrig längre manus än halvannan matsedel (ca1½ sida).
Mina varmaste gratulationer!!!!
Vi brukar - om vi kommer ihåg sådana dagar - tävla om vem som hinner först med att gratulera den andra till att fått en så tjusig och slitstark livskamrat. Båda hänger vi nog med ett tag till.
Hustrun håller som bäst på att tillreda dagens festmåltid, som går efter fastställt schema. Där står det kalvsylta och det gillar jag skarpt. Med skalpotatis till blir det en kulinarisk höjdare. Dessutom är det lättuggat för min trasiga tand.
Amor omnia vincit. Mmmm. Kärleken övervinner allt. Pussar och kramar till hustrun!

Räcker dom till - eller?

Köttbullarna, som jag stod hela dagen igår och smetade ihop, blev fantastiskt goda. Det blev att köra in rasket i frysen för att undvika snatterier. Bullarna ska vara till smygsmaken (kvällen före julafton) och själva julafton. Vartenda år i snart fyrtio år har vi gjort av med två kilo blandfärs och fått en jädrans massa köttbullar över. Jaja, dom har ju gått åt med tiden, men i år skulle maten släpas med till Stockholm. Och sedan ska det ju vara miljösmart också. Alltså åker man iväg till Carlströms och införskaffar ett kilo färs. Det är nog inga större fel på ICAs färs heller, men till jul kanske man vill ha gammal hederlig köttfärs, d.v.s. malen för fem minuter sedan. Färdigpackad färs är ju numera tydligen gasad inne i sin lilla låda. Visserligen är det väl inte Cyklon B utan någon trevligare gas, men ändå. Det är jul för tusan.
Ja, sedan ska alla ingredienser stå framme och få rumstemperatur, annars går det åt helv...Sedan ska det rivas rödlök - fint dessutom. Till vardax kör jag med hackad lök, men det är ju jul bara en gång om året. Till ett kilo färs tar jag tre lökar och river för hand. Man kan inte köra i mixern, det går åt helv... Beskt blir det också. Man får alltså stå med rivjärnet under köksfläkten annars går det åt helv... Fin rödlök har en kraftig arom - tårarna sprutar. River man under fläkten går det bättre, trots att man ju kör på knogarna istället då och då. Det gör ont, men det blir ännu värre när man får löksaft i såren. Man håller sig vaken, som min farfar brukade säga när det gick åt helv...Det är också ena anledningen till att jag kör med rödlök. Det syns inte om det skulle droppa litet från knogarna :)
Sedan är det enkelt. Man tillsätter ca 15 cl vatten - inte mjölk, då går det åt helv... Till det slaskar man i ströbröd av en finare sort som inte luktar gammal limpa redan i affären. En deciliter, kanske. Annars blir det för mycket och kommer att smaka åt helv...
Det mesta är nu fixat: i med två knäckta ägg (ta bort skalen, annars går det åt, ja du vet...), i med ¾ mask koksalt och ett par krym svartpeppar. Jag tycker de förkortningarna är roligare, det ska var kulens att laga mat.
Resten är enkelt. Man rör bara ihop smeten tills den får en rullvänlig konsistens. Och det är enkelt, men har man ett kilo färs eller mera så behöver man låna grannens betongblandare. Smeten ska vara relativt fast, d.v.s. lagom. Man får inte fuska och ha i mera vatten, då går det åt helv...
I recepten kan det stå att färsen ska vila. Det är feltryck: det är farsan som behöver vila sig. För sedan kommer det smetigaste, nämligen själva rullandet. Med plasthandskar går det något bättre, men det är lika tråkigt. Jag saknar barnbarnen mycket varje dag, men när det är dax för köttbullsrullning blir saknaden fruktansvärd och nästintill outhärdlig. Själva stekningen är ju en barnlek om bullarna är fasta och fina och man steker i en skvätt rapsolja och 2 mask riktigt smör (annars går det åt helv...).
Jaja, sedan ska bullarna kylas snabbt och in i frysen väldigt snabbt, innan nallandet börjar balla ur. Folk är troliga på att nalla köttbullar, i alla fall mina :) Sedan återstår bara själva julfirandet och den stora frågan: kommer köttbullarna att räcka till? Jag blir säkert liggande sömnlös fram till julafton. Skulle nog gjort på att kilo till, va, va?
Är det förresten någon som kommer att hitta en fingertopp av plast i någon av bullarna, så har det inte gått åt helv... Jag råkade bara använda för stora plasthandskar när jag rev rödlöken och saknad alltså nå toppen på ett handskfinger. Vi kör det som mandeln i gröten, typ.
Simma lugnt i jul. Det finns - oftast - ingen anledning att hetsa upp sig. Då går det bara åt helv... MEN VAD GÖR MAN OM DOM TAR SLUT??? KÖTTBULLARNA!!!
Vadå, jag dyster? (Alfred E Neuman)

Ior har ännu inte hittat sin svans... :( - om det inte är den med rosetten på? Men hur ska man fa fast den igen då?
Jag borde veta bättre än att inte skriva även om jag råkar känna mig nere. Att jag skulle vara deprimerad skulle jag ju aldrig erkänna och dessutom blir folk bara ledsna av att tala med en som är deprimerad. Så låt oss kalla det dyster. Det är heller inget patologiskt begrepp, så man behöver inte ta till piller och elände. Men dyster är jag och har så varit mest hela hösten, förmodligen i gott sällskap med ca 95% av Västerås innebyggare. Jag gissar att det är ungefär så stor del av vår del av mänskligheten som varit förkylda och flunsiga till och från hela hösten. På bussen har det mest låtit som ett rullande sanatorium. Nu när det börjar bli kallgrader känns det litet bättre, men istället håller man dagligen på att halka och slå sig helt fördärvad. Som om inte detta vore nog så smakade bananerna vi köpte härom dagen inte ett dugg banan. Det är konstiga tider. Finns det ingenting man kan trösta sig med?
Eftersom jag jobbat många år inom RSMH (Riksförbundet för Social och Mental Hälsa) borde jag väl kunna tackla till och med depressioner på ett hyfsat sätt. Men det fungerar inte på det viset. Sinnelaget går sina egna vägar och det finns inga styrmedel. Det finns de som försöker med sprit och/eller tabletter men det tråkiga med en sådan desperation är att man bara får en obeskrivilg baksmälla och hamnar dagen efter i en ännu djupare mörk dal. Jag har inte som helst patentmetoder som gör att man lyckligare. Det enda skulle väl möjligen vara att man får försöka leva så - och bete sig så - att man inte gör medmänniskorna lika deppiga. Alltid något.
Jag vet ganska precis varför jag inte är så glad just nu. Vid senaste förbundsstyrelsemötet i Flottans Män upptäckte jag det som hustrun och barnen upptäckte för flera år sedan. Min hörsel håller på att säcka ihop. Folk. speciellt under möten med flera, pratar inte så bra. De sitter bara och mumlar. Nåja, jag har vetat länge att det varit på gång. Min morfar var stendöv och min mamma likaså. Någonting ska man ju ärva. Men det blir för mycket VA? hela tiden, så nu ska jag upp till Hörcentralen [undrar vad de har för e-postadress :)] och prova ut någon sorts hi-fi utrustning. Suck. Men det är klart, man kanske kan få reda på ett och annat som man nu missar alldeles. Och jag kan sluta gissa...
Jaja, det är inte slut med det. När jag var till optikern för att få ett bättre glas till högra ögat blev jag skickad till ögonkliniken. Mycket riktigt visade det sig att den var grå starr på gång. Inte mycket att bråka om, egentligen. Operationen tar visst tjugo minuter, men man kan få vänta ett år eller så. Det blir att anlita hustrun som privatchaufför även på dagtid snart.
Men annars mår jag bra, än så länge. Vore det inte för att jag i morgon ska på begravning, så... Det är en god vän som ställt tofflorna. Han blev bara lite över sjuttio år och det känns faktiskt rent ut sagt j*vligt orättvist. Det var en sådan kompis som det var ett verkligt nöje att träffa och att prata med på telefon. Dessutom var han mig till ovärdelig hjälp när det dök upp konstiga juridiska spörsmål i samband med mina godmanskap och vi hade många givande diskussioner kring detta och andra världsfrågor. Har man. som jag, varit politiker har man inte så många vänner kvar. Därför känns det hårdare varje gång man skiljs utan att veta om kompisen har det bättre hinsides.
Och när kommer den gamle narren tillbaka till verkligheten, då? Enligt min egen diagnos behövs ljus och snö, Yngsjöbroddar på skorna samt lite uppryckning på gymmet,
Vilken jäkla Ludolf?
Vi har det bra här med hiss i huset, rejäl lägenhet, bussen utanför dörren och nära till parkering och affär. Men det är klart; jag är född och uppvuxen nere på sta'n och hustrun har bott centrtalt i fyrtio år, så visst ska det bli skönt att flytta ner till Stora gatan. Vi kommer att bo bara några hundra meter ifrån kvarteret Kåre dit mina farföräldrar kom flyttande från Karlstad före första världskriget med nästan hela barnskaran. Min far är visst född där och ligger nu begravd på Östra kyrkogården, också det bara några hundra meter bort. Och våra barn i Stockholm kommer också bara att vara några hundra meter bort. Det känns bra med centralisering ibland.

Det är nämligen så att kvarteret vi ska bo i heter Ludolf, men jag vill hoppas att detta kommer sig av Tjadden Hällströms gamla revyfigur Ludolf (hansom inte kunde säga "R") ett roligt och tidigt exempel på lyteskomik. Jag ska forska i saken och återkommer kanske.
Nu satt jag och slöade vid datorn när jag försökte återställa den från diskkraschen och fann att domänen Ludolf var ledig, så den har jag nu köpt loss. Min blogg kommer att flytta till www.Ludolf.se och man kan nu skicka e-post till mig på adressen [email protected] Kul, kul!
För övrigt är jag förkyld, men bilen ska få vinterdäck. Det kanske jämnar ut sig.

Beroende av elektroner...
MEN DE ÄR BEROENDEFRAMKALLANDE!
Min dator råkade i går i i terminalstadiet (hehe) och måste på verkstaden. Den här lilla, gamla, som går så låååååångsamt så att man nästan hinner få hjärtstillestånd själv, går inte att använda med ett hälsosamt blodtryck. Min kalender vilar tillfälligt i cyberrymden. Nyss fick jag alltså sitta och ringa runt och höra var jag skulle vara de närmaste dagarna och vid vilken tid. ROTFL (not).
Jag ska skriva mera när jag får tillbaka mitt riktiga tangentbord. Nu ska jag sticka och köpa en almanacka som man kan skriva i - med en vanlig penna. Iofs bryter jag väl av stiftet, men vaf..
"Vårt dagliga bröd..."

Dansk rugbrød. 1.450 gram för DKK 11,50 = SEK 15,30, dvs 10,55 SEK per kilo.
Snacka om nyckelhål: innehåller t ex 3 g socker och 1,5 g fett.
Det är en rysare att läsa tidningarna ibland. Härom dagen berättades det att finska Fazer-koncernen vill köpa svenska Lantmännens färskbrödtillverkning, dvs Skogaholm, AXA, Schulstad, Hatting och tom Korvbrödsbagar'n. Jaha, säger du kanske. So what?
Det som jag - som värsta scenario - kan se framför mig är att det blir samma prissättning som på Fazers mycket goda finska rågbröd, som regelmässigt kostar över 50 kronor kilot. Ett vansinnigt högt pris på matbröd, som faktiskt hör till vår basmat och livets nödtorft. Titta på exemplet ovan; det är från centrala Köpenhamn i augusti i år. Visserligen extrapris, men även utan detta är brödet i Danmark mycket billigare än i Sverige. De som har en Netto-butik i närheten kan ju kolla. Innan man lade ner den i Västerås, köpte vi ofta just Kohbergs bröd där.
Sedan var det ju detta med konkurrensen. I Sverige kommer det efter denna affär bara att finnas två rikstäckande fabrikat: Fazer och Pågens. Hur bra blir det? Kommer det att kännas mycket i plånboken? Pågens har dessutom lite väl mycket socker och fett i sina bröd, som annars är mycket goda. Men man får göra om recepten om man vill behålla nyckelhålsmärkningen på alla nyttiga bröd.
Till riktigt bröd hör inte vitt bröd. Det kan man på sin höjd ha i form av riktiga baguetter någon gång när det är fest. Men då ska det vara äkta vara och inte de där läskiga skämtbatongerna man säljer som bake-off eller förbakade i plastförpackning. Det är enkelt att baka själv. Kom bara ihåg att snåla på sockret (max ½ tsk), snåla på jästen, kosta på rejält med durumvete och släng gärna i några nävar vetekli. Så låter man det jäsa i kylen över natten - sakta alltså - och sedan bara baka av på morgonen. Lätt som en plätt!
Rågbröd - mjukt eller hårt - är mumma för magen. Den sköter sig perfekt och kan användas som klocka. Det får man som bonus, nämligen. Ingen skitsak det heller - egentligen.
"Vi spelade kula på torget en dag,"

På bilden ett CZ-klot från Integràle. Ett likadant som jag försöker lära mig hantera...
Jaha, det var nu detta med att man, med tilltagande ålder, börjar gå i barndom. Och det har man ju sett hos äldre släktingar och bekanta. En sak var man fullständigt klar över: detta kommer aldrig att drabba mig. Tänk, ändå, vad mycket skit man har i skallen till dess tiden hinner ifatt en.
Hustrun, som är en klok människa, har nu sett till att vi gått med i PRO på Viksäng för att vi ska kunna spela Boule två gånger i veckan. Vilken historia: först det att få mig att gå med i PENSIONÄRERNAS riksorganisation. Det skulle jag ju aldrig göra, av princip. En gång ungdomsklubbist, alltid; ja vad då? Odödlig, kanske? Nja, med tanke på min pondus (som min diabetessköterska kallar övervikt) och mitt obefintliga bollsinne, samt min totala brist på tävlingsinstinkt, så gäller det att slita sig från favirotfötåljen så mycket som möjligt. Och går man på gym, så har man ju redan gett upp motståndet. Boule blir man inte så svettig av, tvärtom; senaste veckorna har vi närapå frusit häcken av oss, men nu lyser nådens sol eftersom vi ska börja spela inomhus.
Förresten spelar vi inte Boule - egentligen betyder det själva kloten, kulan alltså. Spelet heter Pétanque och kommer från Provence i denna moderna variant. På Rivieran har jag suttit ganska många gånger och tittat på de gamla gubbarna som spelat i avvaktan på att middagen ska stå färdig där hemma. Snacka om att gå upp med liv och lust i spelet. Varje klot ska diskuteras, varje nanometers skillnad i avstånd måste diskuteras, liksom om spelarens båda fötter är innanför ringen. Efter avslutad match utbryter något som för en otränad svensk mest påminner om ett verbalt byslagsmål. Hela tiden vippar Gauloise-fimparna i mungiporna - de går som lärkvingar. Efter en tid dricks brors- och fredsskål på den alltid näraliggande baren och sedan vidtar nästa match.
Det är lite lugnare på Viksäng, men kanske inte lika färgsprakande ljudligt och spektakulärt. Skillnaden kan närmast
beskrivas i termer som "svensexa" och "begravning". Men man är ju svensk, så det lite lugnare sättet att umgås med kloten som ursäkt, passar nog bäst.
Jag tror inte hustrun läser min blågg, så jag kan väl - oss emellan - tillstå att det hela är mycket kul. Jag tror att jag är den yngste i gänget. Vi har en kamrat som är 93 bast som är för jäklig på att lägga kloten bra. Han cyklar dessutom, det har jag inte vågat göra på flera år. När jag spelat i över 25 år så kan nog jag också spela hyfsat. Fasen vet om jag inte kan börja cykla igen om ett antal år.
Man brukar säga om Boule att det tar tre minuter att lära sig reglerna och trettio år att lära sig spelet. Jag - kanske - återkommer i ämnet om jag får något att skryta om. Det kan alltså dröja ett tag...
Del 6: "og det er Frejas sal."
Jag fick en del klagomål på att bilden på frukosten var fel. Detta är den riktiga bilden. Mera näringsriktig? Mja...
De sista dagarna i Danmark och Köpenhamn gick ganska fort. Egentligen skulle man behöva en vecka för att hyvla av det nödvändigaste - besök på Carlsberg-bryggerierna, besök på Ny Carlsberg Glyptotek, besök på affären för att köpa Carlsberg Hof, besök på Carlsberg-museet. Öhhh, det kan bli en hel del Carlsberg, faktiskt, men man kan skölja ner det med Tuborg. Men även Tuborg ägs numera av Carlsberg, liksom det skånska Ramlösa - bland annat.
Det gamla historien om ölutkörarna är rätt kul: Ett par kuskar från Tuborg råkade upptäcka några Carlsberg-kuskar som satt och drack varsin "håndbajer", dvs en pilsner direkt från flaskan. De drack faktiskt Tuborg, så hemmalaget började reta dem alldeles gruvligt. Men de fick det dräpande svaret, att Carlsberg-kuskarna var på väg hem och de vågade inte lukta öl när hustrun mötte i dörren! Sund konkurrens var det.
Något annat man bör ta en titt, eller två, på är Frihedsmuseet ute vid Langelinie. Må vara att tyskarna 1940 bara kunde promenera rakt in i Danmark, men var efter ockupationen pågick och bland annat Gestapo började visa sitt fula tryne även i mönsterprotektoratet Danmark, så började motståndsrörelsen komma igång. Järnvägarnas personal var på dagarna ute och reparerade banorna och lämnade lite hål för sprängmedel här och där. De skulle nämligen ut på natten efter och spränga hela rasket igen. Det hela gick med en hel del humor, eftersom det var Danmark.
På det stora skeppsvarvet Burmeister & Wein hade det varit ett grovt sabotage utfört av motståndrörelsen. Dagen efter skramlade spårvagnen mot varvet och konduktörer ropade ut hållplatsen "Burmeister och Wein - afstigning for sabotører". När vagnen stannat kravlade två äldre damer med käppar ned på plattformen. Alla andra passagerare brast ut i skratt, förstås. Men konduktören fann sig med repliken: "I maa tilstaa at de var glimrende kamoflerede". (Ni måste hålla med om att de var stråande kamouflerade).
Innan någon klagar på min stavning, vill jag bara meddela att man skrev bokstaven å med dubbelt a (aa) ända till 1948. Jaja, gamla vitsar i all ära... Vaför hänga upp sig på en massa måste hit och måste dit? Det passar inte i Danmark.
På matfronten klarade vi av Hard Rock Cafe, där man spelade cirka 50 decibel högre än i Oslo. Det var på gränsen av man klarade av. Hamburgaren var OK, den blev nog också rätt mör i larmet. Och vilken nota, jisses. Donken och Max är nog att föredra iaf.
Sista kvällen hittade vi en perfekt liten italiensk familjerestaurang med fin mat till rimligt pris. Höjden av lycka för en gammal kamrer. För att inte tala om att vi hittade rågbröd i affären på 1.500 gram för bara 11 spänn. Jag köpte en del...
Vi hann med en guidad åktur med en dubbeldäckare också och en del promenader på stan. De andra var och kollade på Pride-festivalen, som tydligen var litet beigare än i Stockholm, men det var ett jädrans fyrverkeri på natten. Vi kunde stå och titta i hotellrumsfönstren, bekvämt nog.
Tidigt söndag morgon drog Vanen igång söderut för att komma till Dragör och Öresundsbron. Det var första gången vi åkte uppe på bron och såg något. Vi har annars sett den från luften, åkt ovanpå med buss i regnväder och dessutom med tåg som går under bron, så det var på tiden. Pampigt värre.
Färden hem var tackochlov ganska händelselös. Ett lunchbesök på restaurant Skitiga duken medförde ingen större upphetsning, men vi orkade ända hem. Hustrun och jag, som inte skulle jobba på måndagen, tog Vanen till Västerås och det var också en lugn resa.
Så var det lugna gatan hemma; ganska skönt faktiskt. Men vi hade haft en fin resa med både nostagikickar och lite nya intryck. Det ska vi sitta och gotta oss åt i vinter, när vi är instängda här ute på Vallby.
Nästa gång blir det lite tugg om vardagen.
Del 5: "det hedder gamle Danmark"
Det finns en hel del att se, många små kul affärer och annat. På Vesterbro Torv hittade vi en bodega inrymd i vad som verkade ha varit en foyér till en "kino". Vi käkade varsin mastig stor macka för att orka knalla vidare. Framåt eftermiddagen kunde vi vackla in på hotellet och ta en liten eftermiddagslur. Sedan blev det en tur runt kvarteret utfodring på en italiensk restaurang i närheten. På kvällen gick det en hel del tid åt att försöka reda ut räkenskaperna... Som tur var hade sonen datorn med sig och Excel kan alla bra, utom jag.
Sedan blev det fredag, tror jag. Utgång på staden utan morgenmad - det skulle spisas brunch. Vi hamnade på ett café i gamla staden mellan Rådhusplatsen och Gammelstrand. Det var minsann en stadig historia. Hur vi orkade resa oss och kravla vidare minns jag inte riktigt, men vi kom iväg till Gammelstrand där det var loppmarknad. Jag tror vi lyckades undvika att köpa något.
Det var dags att embarkera ett DFDS-fartyg (Det Forenede Dampskibsselskab) av den mindre typen, faktiskt en padda, typ Göteborg. Den tog oss runt kanalerna, in i Christianshavn, ut i Inder Havn och Yderhavn och tillbaka. Det fanns mycket att se. Flottans gamla huvudstation till exempel, där torpedbåtshallen var ombyggd till lyxbostäder. Det mesta var lyx. Nya operahuset är en fantastisk historia och det var också skönt att se att flottan sköter väl om kongeskibet "Dannebrog". Marinmuseet visade sig innehålla bl a den gamla fregatten Peder Skram. Hon är mest känd för att 1982 av misstag ha avfyrat en Harpoon-raket i Køge Bugt vilken sprände fyra sommarstugor till späntved. Ingen omkom dessbättre. Några år senare togs hon ur tjänst av någon anledning...
Vi hade litet senare svårt att se "Den lille Havfrue", som sitter i vattenbrynet vid Langelinie. Det var förresten där som tyskarna lade till på morgonen den 9 april 1940 vid ockupationen av Danmark. Det talas inte så mycket om just detta i Danmark. Vill man veta mera ligger Frihedsmuseet alldeles runt hörnet. Vår guide ville kanske inte heller förstöra turen för de tyska passagerarna på båten... Detta var en tur man kan rekommendera.
Man har inte långt att gå till Kongens Nytorv, så det gjorde vi för att äta lite lunch. Det gällde att orka gå Strøget hemöver. Jag tyckte det var lite synd att se att nästan alla små originella butiker hade försvunnit för att ge plats åt samma klädkedjor som nu finns i både Oslo, Stockholm och till och med i Västerås. Men hyrorna kräver väl sitt. Genomströmningen av turister måste ju vara formidabel.
Efter denna tur var jag rätt mör, så med käppen iväg till hotellet blev det!
Forts i del 6.

Nyhavn är ju alltid spännande; vi kom inte närmare än så här.
Del 4: "Det bugter sig i bakke, dal,"

I Odense, huvudstad på Fyn och H C Andersens födelsestad, bodde vi på ett riktigt danskt hotell. Man kan se en bild på "morgenmaden" här ovanför. Iofs fanns det också annat att äta, men de danska wienerbröden väckte nog största jublet. Särskilt med tanke på det spartanska badhotellsfrukost vi fått i Tannisby. Nu var ordningen återställd. Faktiskt så klarar man en stor del av dagen på en sådan frukost, man kan då äta "frokost" senare. Det är lite skillnad på namnen på frukost och lunch i Danmark, men hustrun och jag var med på den tiden vi fick skolfrukost, dvs lunch. Börjar man dilla om sådant blir man raskt placerad på medeltiden. Men eftersom jag setat (eller suttit som det heter på rikssvenska) i Fornminnesföreningens styrelse under en del år, måste man ju hålla på formerna.
Efter detta överflöd av "morgenmad" behövde man nästan vila sig ett tag, men det blev inte så mycket av det. Odense visade sig vara en mysig och trevlig stad, starkt präglad av studenter och cyklar med ett trevligt halvgammalt och bilfritt centrum. Det där med H C Andersen lyckades vi undvika totalt. Det hade vi klarat av för trettiofem år sedan. Jag undrar om det är några ungdomar och barn idag som känner till gubbens sagor längre. Det känns väldigt medeltida och kan väl snart läggas till handlingarna för gott.
En annan mysig sak med Odense var alla matställen. Det fanns en hel del med bra mat till hyfsade priser, kanske beroende på att det är en universitetsstad och den danska studiemedlen är säkert inte mera generösa än i Sverige. Vi lyckades äta på kinesisk, italiensk och dansk krog.
Vädret var lite ombytligt, så det blev inga utflykter på bondlandet, utan dagarna gick åt till promenader i staden. Det var nästan onödigt vackert, beroende på att man hade en blomsterfestival, där man byggt upp enorma uppsatser med olika teman och med en otrolig färgprakt. Man hade visst gjort av med cirka 30.000 krukor med plantor. Jag kan stjäla en bild från hustruns arkiv, så får ni se själva:

Snipp, snapp, snut. Så var Odense-sagan slut. En skön natt på det antika hotellet, kraftig "morgenmad" och sedan över den otroliga bron över "Store Bœlt". Nästa krönika handlar om Köpenhamn.
Del 3: - "nœr salten østerstrand."
Das Luft war frei in Flensburg. Das war auch der einige...
Ut på de danska motorvägarna, asså. Båda jag och hustrun var mycket glada att slippa köra. Det må vara att Danmark är ganska gemytligt, tid- och bitvis, men på vägarna är det rena kriget. Man kör fort som attan, det är en helsickes massa långtradare och omkörningarna, jisses... Det borde ligga psykkliniker lika tätt som rastplatser efter dessa krigszoner. Första gången jag var till Danmark, 1961 tror jag, (jodå det fanns bilar på den tiden!) så såg jag en vägskylt med typisk dansk sort (dvs svart) humor: "Overhæl bare, vi har brug for din nyre!" (Kör om bara, vi har användning för din njure). Jag tror jag börjar förstå den skylten nu.
Men barnen kör också hårt men rättvist, så det var lugnt. Vi brakade söderut genom Jylland med raska tag. Vi passerade tom Aalborg utan att stanna, men de har ändå ingen fabriksförsäljning där. Efter några pauser med matsäck och sällskapssjuka getingar, började vi närma oss tyska gränsen. Det är ingen "Ordnung muss sein" längre. Inga gränspassager alls - alla bor vi i Schengenland numera. Så vi hamnade inne i Flensburgs centrum efter att har irrat runt i förorterna. Iofs intressant, men en total brist på spritaffärer rådde. Tillbaka mot danska gränsen alltså eftersom sonen hade sett någon stor supermarknad på ett gärde nå'nstans. Avfarten dit missade vi samvetsgrant, så att det hampade sig så att vi kom tillbaka till Danmark och fick vända. Det gick bättre denna gång, så vi har alltså varit i Tyskland två gånger på tio minuter... Och jag som inte skulle dit alls.
Vi hittade de törstigas paradis och efter en snabb burgare, som smakade betydligt bättre än en tysk "Bürger" (som betyder borgare, tror jag), kastade vi oss in bland bergen av flaskor och elektronik.
Du milde vad folk handlade. Efter oss syndafloden, hmmm. Men det var visst i Frankrike. Och vi handlade förstås också litet till husbehov... De andra pekade finger åt mig, som köpte ett flak mineralvatten, men vaf.. det var också taxfree.
Bilen gick nu litet trögt, men den pinnade raskt på till Kolding och bron över Lille Bælt. Så fick resan ett lyckligt slut, då vi så småningom hittade det gamla mysiga hotellet i Odense. Det fanns dessutom en parkeringsplats; inte illa. Nu skulle vi bara hitta på något kul att göra på Fyn. Fixade sig, som kommer att framgå.
Forts.
Del 2 - "det staar med brede bøge"
Det var ju inte något badväder i Tannisby. Det blåste ganska kraftigt och regnade lite då och då. Solen hann inte värma så mycket, men en dag dristade vi oss ner på stranden. Där kunde de hurtigaste (hustrun och dottern) ta familjehistoriens snabbaste havsbad, säkert klarade de biffen på två sekunder. Själv satt jag uppe bland sanddynerna i lä och läste tidningen.
Vid halvtaskigt väder har vi alltid haft några utflyktsmål. Först var vi söderut till Hjørring, en mycket trevlig stad där sonen köpte ett par kuddar på Jysk. Ett par souvenirer från orten sas. Kuddarna på hotellet var ganska sletna och fyllda med cirka en matsked fjäder per styck. Annars blev det inte mycket shoppat på lördagseftermiddagen; alla butiker stängde redan kl 1600. Vi han in på varuhuset Føtex, där faktiskt sonen lyckades bli stucken av en påse ostkrokar. Ingen vet hur det gick till, men det kanske var en hveps (dvs geting) eller nå't... Besöket i Hjørring var lyckat; jag fick tag på ett par flip-flops för 10 DKK och parkeringen var gratis.
Ett annat kärt utflyktsmål är Hirtshals, dit man åker när vinden är runt västlig. Då ligger fiskfabrikerna i lä, nämligen. Staden är jättemysig, men till och med färjan till Kristiansand i Norge stinker lång väg. Hirtshals en varm sommardag med svag nordostlig vind är mycket lämpat för bantare; det är svårt att tänka på mat. Annars ska man förstås passa på att käka spätta där, med remouladsås. Mmmmm. Denna stormiga söndag fick vi nöja oss med att krypa i lä bakom puben och ta litet att dricka.
Skagen brukar också få ett besök om det inte är för fint väder. Då är nämligen den gamla fiskehålan ockuperad av turister, som blir ständigt rånade på matställen och glassbarer. Som vanligt åkte vi ut till Grenen, där alltså Danmark (i varje fall Jylland) tar slut och Skagerack och Kattegatt möts. Ett fascinerande ställe. Vill man sen turista på allvar så måste man besöka den tilsandede kirke. Ett riktigt turisthål med en jättestor kiosk med glass och vykort. Det finns faktiskt också toppen på ett gammalt kyrktorn som sticker upp ur sanden; om man ser efter ordentligt. Själv är jag bara imponerad av den vandrande sanddynen Raabjerg Mile, som ligger et bit därifrån. Där får man klart för sig att naturen är ganska obändig.
Efter tre dagar hade vi avverkat Tannisby. Som tur var bodde vi väldigt nära Polarkiosken där man kunde köpa röda korvar med riktig senap och ketchup med currysmak. Den räddade oss delvis från självhushållets förbannelser.
Det var dax att packa och fara vidare. Jag kände mig lite lätt vemodig vid tanken på att glansen på Tannisby hade flagnat så illa. Månne vi inte kommer tillbaka. Men vi har haft mycket kul där och kul hade vi också denna gång. Med packningen akteröver och vi gamlingar surrade i baksätet, styrdes Vanen söder ut med kurs på Flensburg. Barnen skulle absolut ha mig dit. Jag hade aldrig varit i Tyskland och hade heller ingen större längtan dit (jämför Norge-resan). Men de hade bärande argument. I Flensburg kan man köpa dryckesvaror billigt och bilen hade god lastkapacitet, så hvorfor ikke?
Forts i nästa nummer.