Räcker dom till - eller?
Köttbullarna, som jag stod hela dagen igår och smetade ihop, blev fantastiskt goda. Det blev att köra in rasket i frysen för att undvika snatterier. Bullarna ska vara till smygsmaken (kvällen före julafton) och själva julafton. Vartenda år i snart fyrtio år har vi gjort av med två kilo blandfärs och fått en jädrans massa köttbullar över. Jaja, dom har ju gått åt med tiden, men i år skulle maten släpas med till Stockholm. Och sedan ska det ju vara miljösmart också. Alltså åker man iväg till Carlströms och införskaffar ett kilo färs. Det är nog inga större fel på ICAs färs heller, men till jul kanske man vill ha gammal hederlig köttfärs, d.v.s. malen för fem minuter sedan. Färdigpackad färs är ju numera tydligen gasad inne i sin lilla låda. Visserligen är det väl inte Cyklon B utan någon trevligare gas, men ändå. Det är jul för tusan.
Ja, sedan ska alla ingredienser stå framme och få rumstemperatur, annars går det åt helv...Sedan ska det rivas rödlök - fint dessutom. Till vardax kör jag med hackad lök, men det är ju jul bara en gång om året. Till ett kilo färs tar jag tre lökar och river för hand. Man kan inte köra i mixern, det går åt helv... Beskt blir det också. Man får alltså stå med rivjärnet under köksfläkten annars går det åt helv... Fin rödlök har en kraftig arom - tårarna sprutar. River man under fläkten går det bättre, trots att man ju kör på knogarna istället då och då. Det gör ont, men det blir ännu värre när man får löksaft i såren. Man håller sig vaken, som min farfar brukade säga när det gick åt helv...Det är också ena anledningen till att jag kör med rödlök. Det syns inte om det skulle droppa litet från knogarna :)
Sedan är det enkelt. Man tillsätter ca 15 cl vatten - inte mjölk, då går det åt helv... Till det slaskar man i ströbröd av en finare sort som inte luktar gammal limpa redan i affären. En deciliter, kanske. Annars blir det för mycket och kommer att smaka åt helv...
Det mesta är nu fixat: i med två knäckta ägg (ta bort skalen, annars går det åt, ja du vet...), i med ¾ mask koksalt och ett par krym svartpeppar. Jag tycker de förkortningarna är roligare, det ska var kulens att laga mat.
Resten är enkelt. Man rör bara ihop smeten tills den får en rullvänlig konsistens. Och det är enkelt, men har man ett kilo färs eller mera så behöver man låna grannens betongblandare. Smeten ska vara relativt fast, d.v.s. lagom. Man får inte fuska och ha i mera vatten, då går det åt helv...
I recepten kan det stå att färsen ska vila. Det är feltryck: det är farsan som behöver vila sig. För sedan kommer det smetigaste, nämligen själva rullandet. Med plasthandskar går det något bättre, men det är lika tråkigt. Jag saknar barnbarnen mycket varje dag, men när det är dax för köttbullsrullning blir saknaden fruktansvärd och nästintill outhärdlig. Själva stekningen är ju en barnlek om bullarna är fasta och fina och man steker i en skvätt rapsolja och 2 mask riktigt smör (annars går det åt helv...).
Jaja, sedan ska bullarna kylas snabbt och in i frysen väldigt snabbt, innan nallandet börjar balla ur. Folk är troliga på att nalla köttbullar, i alla fall mina :) Sedan återstår bara själva julfirandet och den stora frågan: kommer köttbullarna att räcka till? Jag blir säkert liggande sömnlös fram till julafton. Skulle nog gjort på att kilo till, va, va?
Är det förresten någon som kommer att hitta en fingertopp av plast i någon av bullarna, så har det inte gått åt helv... Jag råkade bara använda för stora plasthandskar när jag rev rödlöken och saknad alltså nå toppen på ett handskfinger. Vi kör det som mandeln i gröten, typ.
Simma lugnt i jul. Det finns - oftast - ingen anledning att hetsa upp sig. Då går det bara åt helv... MEN VAD GÖR MAN OM DOM TAR SLUT??? KÖTTBULLARNA!!!
Vadå, jag dyster? (Alfred E Neuman)
Ior har ännu inte hittat sin svans... :( - om det inte är den med rosetten på? Men hur ska man fa fast den igen då?
Jag borde veta bättre än att inte skriva även om jag råkar känna mig nere. Att jag skulle vara deprimerad skulle jag ju aldrig erkänna och dessutom blir folk bara ledsna av att tala med en som är deprimerad. Så låt oss kalla det dyster. Det är heller inget patologiskt begrepp, så man behöver inte ta till piller och elände. Men dyster är jag och har så varit mest hela hösten, förmodligen i gott sällskap med ca 95% av Västerås innebyggare. Jag gissar att det är ungefär så stor del av vår del av mänskligheten som varit förkylda och flunsiga till och från hela hösten. På bussen har det mest låtit som ett rullande sanatorium. Nu när det börjar bli kallgrader känns det litet bättre, men istället håller man dagligen på att halka och slå sig helt fördärvad. Som om inte detta vore nog så smakade bananerna vi köpte härom dagen inte ett dugg banan. Det är konstiga tider. Finns det ingenting man kan trösta sig med?
Eftersom jag jobbat många år inom RSMH (Riksförbundet för Social och Mental Hälsa) borde jag väl kunna tackla till och med depressioner på ett hyfsat sätt. Men det fungerar inte på det viset. Sinnelaget går sina egna vägar och det finns inga styrmedel. Det finns de som försöker med sprit och/eller tabletter men det tråkiga med en sådan desperation är att man bara får en obeskrivilg baksmälla och hamnar dagen efter i en ännu djupare mörk dal. Jag har inte som helst patentmetoder som gör att man lyckligare. Det enda skulle väl möjligen vara att man får försöka leva så - och bete sig så - att man inte gör medmänniskorna lika deppiga. Alltid något.
Jag vet ganska precis varför jag inte är så glad just nu. Vid senaste förbundsstyrelsemötet i Flottans Män upptäckte jag det som hustrun och barnen upptäckte för flera år sedan. Min hörsel håller på att säcka ihop. Folk. speciellt under möten med flera, pratar inte så bra. De sitter bara och mumlar. Nåja, jag har vetat länge att det varit på gång. Min morfar var stendöv och min mamma likaså. Någonting ska man ju ärva. Men det blir för mycket VA? hela tiden, så nu ska jag upp till Hörcentralen [undrar vad de har för e-postadress :)] och prova ut någon sorts hi-fi utrustning. Suck. Men det är klart, man kanske kan få reda på ett och annat som man nu missar alldeles. Och jag kan sluta gissa...
Jaja, det är inte slut med det. När jag var till optikern för att få ett bättre glas till högra ögat blev jag skickad till ögonkliniken. Mycket riktigt visade det sig att den var grå starr på gång. Inte mycket att bråka om, egentligen. Operationen tar visst tjugo minuter, men man kan få vänta ett år eller så. Det blir att anlita hustrun som privatchaufför även på dagtid snart.
Men annars mår jag bra, än så länge. Vore det inte för att jag i morgon ska på begravning, så... Det är en god vän som ställt tofflorna. Han blev bara lite över sjuttio år och det känns faktiskt rent ut sagt j*vligt orättvist. Det var en sådan kompis som det var ett verkligt nöje att träffa och att prata med på telefon. Dessutom var han mig till ovärdelig hjälp när det dök upp konstiga juridiska spörsmål i samband med mina godmanskap och vi hade många givande diskussioner kring detta och andra världsfrågor. Har man. som jag, varit politiker har man inte så många vänner kvar. Därför känns det hårdare varje gång man skiljs utan att veta om kompisen har det bättre hinsides.
Och när kommer den gamle narren tillbaka till verkligheten, då? Enligt min egen diagnos behövs ljus och snö, Yngsjöbroddar på skorna samt lite uppryckning på gymmet,
