LimaKilo

Jag vet inte riktigt hur det började, men någon gång under våren 2007 började jag och hustrun att tala om hur vi ville ordna vårt liv som pensionärer. Vi hade visserligen inte jobbat på över fem år, men vi bodde i en gammal kåk på Hållgatan från början på trettio-talet tillsammans med dottern och de två älsklingsbarnbarnen, som nu började komma upp i de sena tonåren. Dessutom jobbade dottern i Stockholm och hade pendlat i många år.

     Kåken började faktiskt bli lite jobbig med allt underhåll och trädgårdsarbete, men vi hade ju bott där i nästa fyrtio år. Vi trodde nog ändå att det skulle finnas andra boendeformer som skulle passa ett par relativt pigga åldringar.

Sedan började ödet styra färden. Yngsta barnbarnet, F., bestämde sig - klokt nog visade det sig - att flytta till pappa i Borås och börja gymnasiet där. Hustrun och jag började prata om hur fint det verkade bli med bostadsbyggandet nere i staden på ASEAs gamla bilparkering, som fått det flotta namnet Östermalm. Dottern anmälde sig till Bostad Stockholm och några till. Alla slog sig ner för att vänta tills det var fixat med bostad, helst i Stockholm för dottern och barnbarnet H, eftersom det var deras förstaval. Under tiden skulle vi bo kvar i kåken något år eller så.

     Nästa steg blev litet chockartat. Dottern fick erbjudande om en lägenhet nära Vällingby i ett sprillans nytt hus - efter bara någon månad. Man trodde man kunde lita på Bostadsförmedlingen i Stockholm och deras pålitiligt långa köer, men icke då. Redan 1 december skulle deras flyttlass dra iväg, så vad skulle vi göra? Två gamlingar och en halvgammal katt. I ett hus på 300 kvm - alldeles själva - eller?

     Skulle vi hyra ut? Inte särskilt realistiskt... I tidningarna började det stå otäcka saker om att skatten på fastighetsförsäljningar skulle chockhöjas. Priserna på hus verkade ligga i topp. Alltså, ett par raska telefonsamtal till mäklaren och sedan stajla lägenheterna och ut med annons om försäljning. Allez, häpp!

     Hustrun och jag hade samma tur med bostad. Mimer erbjöd en jättefin och mysig trea på Vallby med snedtak och busshållplats. Så i januari 2008 drog vi iväg från Stallhagen och lämnade snöskyfflarna efter oss tillsammans med gräsklipparen.

Det nya livet för alla oss hade börjat.

Se där, en blogg till... Man kan undra varför, men själv tänkte jag skriva några rader då och då och kommentera vad som händer runt omkring. Händer en hel del kul, faktiskt.

Lima Kilo heter bloggen eftersom det är mina initialer. Dessutom är det taget från det nya bokstaveringssystemet i försvaret. Jag har aldrig lärt med detta senaste, så jag tog det nicket för att påminna mig om att den tiden ligger några år tillbaka. Men eftersom jag haft mycket kul under mer än fyrtio år i Marinen, Hemvärnet och sedan ungdomsverksamheten i FBU, så kan man ha ett sådant nick som en nostalgisk påminnelse.