Stora gatan
Nu har vi fått klart med byggmästaren att vi kan flytta in i den nya lägenheten den 27 april, så det börjar klia i packningsfingrarna. Men det är några månader dit och ändå känns det upplyftande i det här jädrans skämtvädret. Man kunde lika gärna bo i Göteborg eller Frederikshavn, lika blött och eländigt. För att inte tala om fukten.
Härom kvällen låt jag och funderade just på Stora gatan. Det är ändå märkligt vad man har hunnit utforska genom åren. Visserligen är gatan lång: från Östra Ringvägen upp till Oxbacken, men i vår blivande ände vid Östertull, som är ett nyuppfunnet namn, var det tidigare mest industrier och hantverk. Lite längre upp, mot väster, kom man till stadens centrum med affärer, biografer och caféer, d v s stadens inte alltför livliga city, för att sedan, när man passerat Svartån, komma till den lugnare citydelen som sedan klingade av med alla sina småbutiker för att ta slut ovanför Oxbacken.
Mina egna minnen från Stora gatan är bitvis glasklara, bitvis dimmigare, men jag minns att nr 2, där vi ska bo, var ganska ruskiga kvarter. Bilfirman Envalls hade sina lokaler ganska precis på samma fläck, liksom Café Tomten långt före min tid. Hos Envalls "hjälpte" jag min farbror Sune att fixa till hans nyinköpta Citroën B 11. Det var befintligt skick som gällde dåförtiden. Snett över gatan låg ASEAs gjuteri´, där min farfar jobbade i många herrans år. Hela södra sidan av gatan upp till nuvarande Melkerkomplexet var ASEAs Mimerverkstad och inte tillgänglig ens för små nyfikna gossar.
Norra sidan var egentligen inte vislig förrän man passerat Allégatan och kom fram till Officershuset. Sedan kom Folkbladets hus, där jag faktiskt jobbade några år i stället för att besöka Handelsgymnasiet. Mitt emot låg det spritt nya Melkerkontoret med sina ruskiga paternoster-hissar (de gamla i Ottar-kontoret var ännu värre, men det ansågs som ett riktigt mandomsprov att åka med hissen runt när den skulle vända neråt igen. Hustrun jobbade några år i Melker, annars har vi klarat oss från "Sotebo". Innan Melker byggdes låg här Br Olsson Herrekipering, Keadings Hattaffär och Lindströms Gardinaffär (leverantör till banken; se nedan). Ofta var man på andra sidan gatan eftersom Odeon-biografen låg där. Den såg rent besvärlig ut, men körde ovanligt bra filmer. Jag höll på att glömma Mimer-caféet, där mig veterligt aldrig dracks något kaffe. Man var specialiserad på pilsner och hade många av stadens mindre bemärkta manliga invånare som stamkunder. Där kunde man råka ut för viggningsförsök i väntan på bussen. Av någon med hes röst kunde man stillsamt bli tillfrågad om ett bidrag på 57 öre till bussen hem. Jaja, bussen kostade ju 50 öre, men en pilsner kostade alltså 57 öre.
Sedan kom man på sin väg västerut till Västerås eget Picadilly Circus. Den mest trafikerade korsningen i staden, Stora gatan - Kopparbergsvägen. Kom man levande över, möttes man av kaféer, biografer, stadens första inbyggda(?) korvhak, livligt frekventerat av ungdomar. Affärer och det första riktiga varuhuset som drevs av EPA (Enhetsprisaktiebolaget) lockade en inte särskilt köpstark menighet. Innan Sturegatan kom man dock till biografen Röda Kvarn oftast kallad Revolverhallen eftersom repertoiren mest bestod av cowbovfilmer i B och C-klassen.
Allt detta - och mera till - revs när man byggde Punkt-huset. Eftersom vi sedan kommer till Stora gatan 21, där min farmor och farfar bodde i många år, tar jag en liten paus här.
Jag har gått i en hård skrivarskola. Aldrig långa meningar. Aldrig längre manus än halvannan matsedel (ca1½ sida).
Härom kvällen låt jag och funderade just på Stora gatan. Det är ändå märkligt vad man har hunnit utforska genom åren. Visserligen är gatan lång: från Östra Ringvägen upp till Oxbacken, men i vår blivande ände vid Östertull, som är ett nyuppfunnet namn, var det tidigare mest industrier och hantverk. Lite längre upp, mot väster, kom man till stadens centrum med affärer, biografer och caféer, d v s stadens inte alltför livliga city, för att sedan, när man passerat Svartån, komma till den lugnare citydelen som sedan klingade av med alla sina småbutiker för att ta slut ovanför Oxbacken.
Mina egna minnen från Stora gatan är bitvis glasklara, bitvis dimmigare, men jag minns att nr 2, där vi ska bo, var ganska ruskiga kvarter. Bilfirman Envalls hade sina lokaler ganska precis på samma fläck, liksom Café Tomten långt före min tid. Hos Envalls "hjälpte" jag min farbror Sune att fixa till hans nyinköpta Citroën B 11. Det var befintligt skick som gällde dåförtiden. Snett över gatan låg ASEAs gjuteri´, där min farfar jobbade i många herrans år. Hela södra sidan av gatan upp till nuvarande Melkerkomplexet var ASEAs Mimerverkstad och inte tillgänglig ens för små nyfikna gossar.
Norra sidan var egentligen inte vislig förrän man passerat Allégatan och kom fram till Officershuset. Sedan kom Folkbladets hus, där jag faktiskt jobbade några år i stället för att besöka Handelsgymnasiet. Mitt emot låg det spritt nya Melkerkontoret med sina ruskiga paternoster-hissar (de gamla i Ottar-kontoret var ännu värre, men det ansågs som ett riktigt mandomsprov att åka med hissen runt när den skulle vända neråt igen. Hustrun jobbade några år i Melker, annars har vi klarat oss från "Sotebo". Innan Melker byggdes låg här Br Olsson Herrekipering, Keadings Hattaffär och Lindströms Gardinaffär (leverantör till banken; se nedan). Ofta var man på andra sidan gatan eftersom Odeon-biografen låg där. Den såg rent besvärlig ut, men körde ovanligt bra filmer. Jag höll på att glömma Mimer-caféet, där mig veterligt aldrig dracks något kaffe. Man var specialiserad på pilsner och hade många av stadens mindre bemärkta manliga invånare som stamkunder. Där kunde man råka ut för viggningsförsök i väntan på bussen. Av någon med hes röst kunde man stillsamt bli tillfrågad om ett bidrag på 57 öre till bussen hem. Jaja, bussen kostade ju 50 öre, men en pilsner kostade alltså 57 öre.
Sedan kom man på sin väg västerut till Västerås eget Picadilly Circus. Den mest trafikerade korsningen i staden, Stora gatan - Kopparbergsvägen. Kom man levande över, möttes man av kaféer, biografer, stadens första inbyggda(?) korvhak, livligt frekventerat av ungdomar. Affärer och det första riktiga varuhuset som drevs av EPA (Enhetsprisaktiebolaget) lockade en inte särskilt köpstark menighet. Innan Sturegatan kom man dock till biografen Röda Kvarn oftast kallad Revolverhallen eftersom repertoiren mest bestod av cowbovfilmer i B och C-klassen.
Allt detta - och mera till - revs när man byggde Punkt-huset. Eftersom vi sedan kommer till Stora gatan 21, där min farmor och farfar bodde i många år, tar jag en liten paus här.
Jag har gått i en hård skrivarskola. Aldrig långa meningar. Aldrig längre manus än halvannan matsedel (ca1½ sida).
./.
Mina varmaste gratulationer!!!!
Hustrun och jag förlovade oss på Trettondedagsafton 1964. Till min häpnad kan jag konstatera, trots min klena förmåga att räkna (särskilt i huvudet), att det idag är fyrtiofem år sedan vi förlovade oss. Att människan stått ut så länge borde ju kvalificera för någon sorts pris eller medalj.
Vi brukar - om vi kommer ihåg sådana dagar - tävla om vem som hinner först med att gratulera den andra till att fått en så tjusig och slitstark livskamrat. Båda hänger vi nog med ett tag till.
Hustrun håller som bäst på att tillreda dagens festmåltid, som går efter fastställt schema. Där står det kalvsylta och det gillar jag skarpt. Med skalpotatis till blir det en kulinarisk höjdare. Dessutom är det lättuggat för min trasiga tand.
Amor omnia vincit. Mmmm. Kärleken övervinner allt. Pussar och kramar till hustrun!
Från Leif med kärlek och tillgivenhet.
Vi brukar - om vi kommer ihåg sådana dagar - tävla om vem som hinner först med att gratulera den andra till att fått en så tjusig och slitstark livskamrat. Båda hänger vi nog med ett tag till.
Hustrun håller som bäst på att tillreda dagens festmåltid, som går efter fastställt schema. Där står det kalvsylta och det gillar jag skarpt. Med skalpotatis till blir det en kulinarisk höjdare. Dessutom är det lättuggat för min trasiga tand.
Amor omnia vincit. Mmmm. Kärleken övervinner allt. Pussar och kramar till hustrun!
Från Leif med kärlek och tillgivenhet.