Stora gatan; del 2
På den tiden fanns det riktiga bilar, inte bara på Stora gatan. Om jag tänker på min barndom och en riktigt pampig bil - då blir det en Volvo. Denna modell var i många år DROSKAN, med stort D. Ingen jäkla taxi som man numera ska skruva sig in i. Den här droskbilen steg man upp i och gick sedan tre steg akteröver till baksätet. Det var en riktig bil, det. Hade man festat till övermått kunde det bli samma sorts bil. Polisens första radiobilar var också denna modell.
Jag fastnade senast i hörnet Sturegatan-Stora gatan och stod med näsan mot väster, d v s mot Oxbacken. Till vänster hade jag då 21:an, där min farfar och farmor bodde i många år två trappor upp. I bottenvåningen låg då Solberga Blomsterhandel, där jag några jullov var engagerad för att köra ut blommor på cykel. Fin dricks kunde det bli.
Hos mina farföräldrar hade jag mitt andra hem. Både mamma och pappa jobbade, så det var inte så dumt att ha någonstans att ta vägen. Lite mat fanns alltid. Och omsorg, förstås. På somrarna vistades jag mycket ute på Strömskär där de hade sin lilla sommarstuga, så det kanske inte bara var ett andra hem. Lite av den omsorg min farmor ägnade mig hade vi sedan tillfälle att återgälda när hon blivit änka och kunde vara hos oss i husen på Gustavsgatan och Hållgatan. Hon ryckte också in som vikarie när barnflickorna var sjuka. Farmor fick ett långt liv och var i full fart nästan tills hon fyllde nittio. Farfar blev i alla fall 76 år, trots att han jobbat på ASEAs dragiga modellverkstad i många år.
På andra sidan gatan låg det nybyggda EPA varuhuset. Det var vår huvudsakliga leverantör av knallkorkar och knallpulver. Där sedan den gamla bebyggelsen tog vid låg Nymans Ur och Optik, i stort sett på samma plats som idag. Där köpte jag min första Certina som jag sedan sålde härom året med god vinst. Dessvärre fick jag också under tiden i realskolan skaffa glasögon. Jag stretade emot ganska länge, men hade då inte sett svarta tavlan på flera år. Betygen såg ut därefter... Gå om klassen var det ja.
När man sedan kommer till korsningen med Vasagatan blir det ett stopp igen. Efter att ha kikat in i Järn-Olles skylt, som kunde vara spännande för en liten stadsgosse, föll ögonen på att grått hus, 29:an. Där låg GöteborgsBanken som skulle bli en stor del av mitt öde. Jag började jobba där 1959 och slutade 1987. Nästan trettio år och jag som var urdålig i matte. Somliga straffar Gud ordentligt. Nåja, på den tiden var det faktiskt ett bra jobb och jag har alltid tyckt om att träffa folk. En guldklocka fick jag och en hel del erfarenhet som skulle komma väl till pass.
Snett emot låg resterna av Sigfr Holms Speceriaffär, där min pappa en gång började som springschas på trettiotalet. För övrigt fanns det massor med små butiker på båda sidor samt det vördnadsbjudande apoteket Hjorten, där det gick att köpa starköl på recept. Som stärkande medicin, kan tänkas. Lika vördnadsfullt närmade man sig Sjöbergs Bok-och Pappershandel och Wennbergs dito. Men det pampigaste var ju gamla Mälarbanken vid Svartån. Handelsbanken hette det redan då. Efter bron kom man till Sundinska huset, som då bl a innehöll biblioteket.
Efter passagen av Slottsgatan låg det dubbla rader med gamla träruckel ända upp till Källgatan. Det såg ganska trist ut, men en pärla låg i hörnet vid Slottsgatan, framför mellangamla VLT-huset och Leanders antikvariat. Det var en liten oansenlig rappad träkåk i ett och ett halvt plan. Det innehöll stadens konstmuseum, faktiskt. Snacka om trångt. Det var inga dåliga tavlor heller, tyckte jag.
Vid hörnet Källgatan låg den pampiga Skandia-biografen. Där blev man inte insläppt så ofta, inte. Barnförbjudet var det mesta; i alla fall de bästa filmerna. Backar man litet tillbaka på Stora gatan så kunde man hitta den fina entrén till Västmanlands Nyheter, där jag började min tidningskarriär (som det aldrig blev något av). Jag var tretton år, utrustad med en av skolläkaren Fritsch utfärdad ARBETSBOK FÖR MINDERÅRIG och kunnig i att trampa tryckeriets stora paketcykel. Jag hade börjat - i dubbel bemärkelse - trampa i min pappas fotspår som springschas med den facila lönen på trettio kronor i veckan.
Det här blev nog bland de rörigaste krönikor jag sett. Men om en dryg månad är vi på plats och då kan jag toffla upp och ner för Stora gatan och se om minnena kommer tillbaka. I så fall är det stor risk att det kommer mera.
